Offentlighetsprincipen blev en lag 1766 och innebär att vi, alla människor i Sverige, får ta del av offentliga handlingar hos bland annat departement, domstolar och kommuner. Nästan alla beslut som tas inom en myndighet, så som inkomna handlingar och allt utredningsmaterial är offentliga. Handlingar menas med nästan alla brev, e-post alla dokument, skrivelser, fotografier och uppgifter på data som finns hos myndigheterna. Men inte alla handlingar är offentliga utan de är sekretess belagda och såna handlingar kan gälla rikets säkerhet och skydd för enskilda personliga och ekonomiska förhållanden. Men ingenting är hemlighetsstämplat för evigt, om en person begär att få se någonting som är hemlighetsstämplat går det vidare till en myndighet som måste pröva om det kan lämnas ut. 

Offentlighetsprincipen innebär också att alla i Sverige har meddelarfrihet. Meddelarfriheten ger tex tjänstemän och andra som arbetar i stat, kommun och landsting rätt att berätta för massmedier om sådant som annars är hemligt utan att kunna straffas. Jag tror att lagen uppstod för att staten ville att vi skulle känna oss delaktiga och att ingenting undangöms för oss. Staten vill att vi ska bli ett enat land tillsammans och få med alla. Det tror jag är en av anledningarna till varför inte så många faktiskt går och kollar vad det är som händer utan litar på deras jobb eftersom de faktiskt är öppet och tillåtet att se borde det inte vara något fel. Genom att staten och de som styr delar med sig av allt hjälper de oss invånare att bli mer allmänbildade och insatt vilket leder till mer kunskap hos oss människor och som man brukar säga, kunskap ger makt och inflytande. För att vi ska kunna delta i det offentliga samtalet, göra vår röst hörd, tala om vad vi tycker och påverka det samhälle vi lever i behöver vi insyn i det som sker. Därför är offentlighetsprincipen viktig.

Lagen har inte ändrats någonting sen den tillkom, men vi har utnyttjat den på olika sätt med tanke på att vårat samhälle har ändrats. I Sverige har offentlighetsprincipen blivit till en självklarhet men det är inte alls självklart om man tittar ut över resterande världen, inte minst i Europa. Vissa länder i Europa kan man inte ens lämna ut information utan att bli avslöjad och det kan bli rent farligt. Egentligen är det bara USA som har en lika långtgående, grundlagsskyddad öppenhet, där kallas den The First Amendment.

Däremot är det inte många av oss invånare som använder sig av denna fördel som vi faktiskt har. Journalisterna är några av dom som använder sig av det här mest och tar del av alla utredningar för att sedan kunna skriva och dela. Men för att ta del av handlingarna måste de först diarieföras vilket innebär att de först måste registreras i en dator eller pärm eller på annat sätt för att kunna hålla de samlat och lätt att hitta. 

Men det finns både för och nackdelar med offentlighetsprincipen. Nackdelen är att det kan ta väldigt lång tid från myndigheterna under deras arbetsdag, om flera personen går och begär ut papper varje dag. Det kan t o m vara samma person som hämtar ut nya papper eftersom man får vara anonym. Vilket leder till att myndigheterna får jobba mycket extra bara för att folk egentligen inte bryr sig utan bara jävlas. Sedan tycker jag det är lite information som vi invånare får om hur vi kan nyttja denna stora tillgång vi har. Som jag nämnde tidigare att det borde ge oss mer kunskap men det är nog inte många som tänker på det på de sättet. 

Det finns många positiva saker med lagen men ett är att vi kan hålla mer koll på myndigheten och vara säker på att det inte fuskas med någonting. Vi får snabbare reda på att någonting kanske inte sköts ordentligt vilket gör att myndigheterna vill göra ett så bra jobb som möjligt för att undvika konsekvenserna om det skulle komma ut. Sedan kan de som jobbar lita på sina kollegor mer, oavsett om personen talar sanning eller inte får de snabbt reda på det eller kan enkelt ta reda på det själv. Egentligen ska man kunna lita på sina kollegor men det är enbart som en säkerthets grej skulle jag säga, alla vet ju hur politiker är och hur gärna de vill få igenom sin vilja.

Lagen är däremot inte alltid bra för alla människor. För journalister kan lagen innebära mycket kritik. Varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, Därflr blir det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback. För vissa journalister tar det nästan död på de när granskiningen sätter fart. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.

Däremot tycker jag det kan blir någonting bra av det istället. Eftersom journalister måste tåla att granskas, så som dom granskar oss. De måste vara öppna och offentliga med vad de gör och hur och varför, så som de kräver öppenhet av oss andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att de skärper sig. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar de gör, och därmed kanske inser att de ibland prioriterar fel.